Om det här med politisk identitet

I veckan som gick var jag på medlemsmöte med min socialdemokratiska förening Årsta Johanneshov. När vi kom till övriga frågor så bad en för mig då okänd man ordet och drog igång ”snacket om gruppidentiteter”. Det där snacket som om man tolkar den bokstavligt går ut på att om bara just den gruppen: pensionärer, ungdomar, invandrare, kristna, fackligt aktiva och så vidare blir proportionerligt representerad, ja då har vi fått fram den bästa partigruppen.

I det här finns givetvis alltid den underliggande meningen att den egna gruppen är underrepresenterad. Jag har aldrig hört någon slå ett slag för vita medelålders män. Det är därför också en valberedning med överlevnadsinstinkt alltid försöker väga in dessa faktorer.

Men vad jag saknar är en dimension när vi värderar våra politiker: vilka politiska prioriteringar står hon eller han för, och kommer att driva i debatten. Jag vill het enkelt veta vad en person som kandiderar har för avsikt att använda sitt inflytande till. För mig är det faktiskt viktigare än alla ”gruppidentiteter”. Frågan är om detta nu är att komma ut som en hopplös elitist?