Varför jag lämnar SACO och blir medlem i ST

Till avdelningsstyrelsen för SACO Stockholm Gotland Kundtjänst Stockholm, Globen 2013-07-22 Hej kollegor! Det här är inte helt lätt att skriva för mig eftersom det innebär att jag är tvungen att erkänna att jag har tänkt fel: det är aldrig lätt för sådana som mig:) Men så är det, jag har tänkt fel i frågan om SACO:s profil inom Arbetsförmedlingen. Jag har kommit fram till att jag inte ska vara organiserad i SACO som anställd på Arbetsförmedlingen och därmed inte heller är en lämplig representant för SACO:s. Vilket betyder att jag idag avsäger mig mitt styrelseuppdrag. Det här ställningstagandet har växt fram hos mig under våren, främst därför att mitt åtagande att sitta i avdelningsstyrelsen har fått mig att tänka till. Det grundläggande för mig är att det är viktigt att vara fackligt organiserad. Därför har jag sedan jag började på Arbetsförmedlingen 1999 alltid sagt att det är huvudsaken: om Arbetsförmedlingens personal väljer SACO. ST eller SEKO är underordnat. Men det stämmer inte riktigt. Fenomenet att Arbetsförmedlingen har två närmast jämnstarka fackliga organisationer gör också att de får lite olika profiler, roller. Det är inte några avgrunds djupa skillnader mellan SACO och ST: men vad jag har upplevt som en brist hos SACO är den i mitt tycke svaga organisationen ute på arbetsplatserna och att SACO ofta uppträder lite väl försiktigt för att vara i min smak. När jag accepterade att sitta i avdelningsstyrelsen så var min ambition att göra något åt detta. Men för en tid sedan insåg jag att det inte är särskilt sannolikt eller ens önskvärt att jag lyckas därför att som vi på Arbetsförmedlingen har det nu så finns det redan en organisation som har den profil jag föredrar: ST. Det är inte sannolikt därför att när två organisationer så att säga konkurrerar om medlemmar så kan de inte agera på samma sätt: de får olika roller. Och som arbetsförmedlare kan jag helt enkelt välja att vara med i den organisation som mest motsvarar min syn på hur fackligt arbete ska bedrivas. Därför har jag kommit fram till att jag som anställd på Arbetsförmedlingen är min rätta fackliga hemvist ST och jag kommer därför att ansöka om utträde från mitt SACO förbund samtidigt som jag ansöker om medlemskap i ST. Så därför tackar jag för mig och hoppas att vi även i framtiden ska kunna mötas som goda kollegor. Med vänlig hälsning Per-Inge Brodén

Utkast till motion

Nu har jag förstått varför det inte finns någon debatt om Tim Jacksons bok: ”Välfärd utan tillväxt” Tim Jackson för i boken en diskussion utifrån ett antal forskarrapporter och drar slutsatsen att tillväxtekonomin motverkar en hållbar utveckling och välfärd. Boken kom ut på svenska 2011 och läsningen av den har inte lämnat mig någon ro. Eftersom jag har varit engagerad i frågan om en hållbar utveckling så är det inte hans konstaterande att ett slutet system (vår planet) inte i längden klarar att härbärgera ett system som bygger på ständig tillväxt: (vårt ekonomiska system). Det har däremot varit och är frustrerande, att världssamfundet reagerar så långsamt på exempelvis behovet av att minska människans klimatpåverkan. Däremot närde jag ett hopp om att marknadsekonomin skulle frigöra sig från förbrukning av råvaror och minska utsläpp i en slags grön tillväxt, en så kallad. ”frikoppling.” Det vill säga en tillväxtekonomi som inte fortsätter att belasta de ekologiska systemen allt mer. Men enligt Tim Jackson finns det ingen forskning som lyfter fram en sådan utveckling, tvärtom. De effektiveringar som görs används idag till ökad förbrukning i andra sektorer istället. Hans slutsats är en hållbar utveckling kräver ett helt annan slags ekonomi. Även om att han inte vill lägga den helt åt sidan. Men var är den svenska debatten? Jag har lyckats hitta ett svenskt inlägg i en morgontidning där han avfärdas utan man egentligen inte diskuterar hans resultat. Vad betyder det här? Nu har jag efter en stroke (bokstavligt talat) förstått. Jag tro nu att de flesta inser att han har rätt. Men vi följer inte honom när han försöker tala om en alternativ ekonomi för en hållbar välfärd. Vi sitter helt enkelt för fast i våra vanda fotspår. Saker görs som dom de ”alltid” har gjorts. Tystanden handlar om att vi inte riktigt förmår att radikalt ändra oss. Vi vill inte gå vilse. Inte ens Miljöpartisterna anser att miljön är det viktigaste? Men för socialdemokratin är allas välfärd en grundbult i vår ideologi. När partiet och rörelsen växte fram var hävstången arbetarklassens berättigade krav att få del av det växande välståndet i form av varor och tjänster som den kapitalistiska ekonomin skapade. Det rådde nöd i Sverige i slutet av 1800-talet, folk svalt i Norrland så sent som år 1860. Arbetarklassen, som lämnade slitet som drängar och pigor i slutet av 1800 talet och början av 1900-talet ville ha sin del av vad den framväxande industrialismen kunde producera. Den ekonomiska politiken har därför för socialdemokratin såväl som andra partier som dominerat politiken fortsatt att handla om att gynna tillväxt, tillväxt mätt i BNP, för det var så vi skulle skapa en allt mer blomstrande välfärd. Och en gång var det en framgångsrik politik för det fanns helt klart materiella behov att tillgodose för att en välfärd för alla skulle bli verklighet. För den fattiga delen av mänskligheten är det fortfarande så. Men i Sverige som i den övriga delen av den rika världen ökar inte längre allas välfärd trots en ständigt växande ekonomisk tillväxt. Klyftorna växer i den rika världen mellan fattig och rik. Det blir också allt tydligare att den ekonomiska tillväxten tär allt mer på vår jord. Klimatuppvärmningen är den senaste, men kanske också största utmaningen för vår värld. Den globala tillväxten som vi trodde alltid skulle gynna välfärden har blivit ett hot mot den istället. För det här är politikens stora utmaning i vår tid: hur ser en ekonomisk politik ut som gynnar en hållbar välfärd i en värld som inte kan ha en ständigt expanderande ekonomisk tillväxt i ett slutet ekologiskt system? Tim Jackson har i sin bok: ”Välfärd utan tillväxt” satt fingret på denna problematik. För socialdemokratin är allas välfärd en grundbult i partiets ideologi. När partiet och rörelsen växte fram var hävstången arbetarklassens berättigade krav att få del av det växande välståndet i form av varor och tjänster som den kapitalistiska ekonomin skapade. Det rådde nöd i Sverige i slutet av 1800-talet, folk svalt i Norrland så sent som år 1860. Arbetarklassen, som lämnade slitet som drängar och pigor i slutet av 1800 talet och början av 1900-talet ville ha sin del av vad den framväxande industrialismen kunde producera. Den ekonomiska politiken har därför för socialdemokratin såväl som andra partier som dominerat politiken fortsatt att handla om att gynna tillväxt, tillväxt mätt i BNP, för det var så vi skulle skapa en allt mer blomstrande välfärd. Och en gång var det en framgångsrik politik för det fanns helt klart materiella behov att tillgodose för att en välfärd för alla skulle bli verklighet. För den fattiga delen av mänskligheten är det fortfarande så. Men i Sverige som i den övriga delen av den rika världen ökar inte längre allas välfärd trots en ständigt växande ekonomisk tillväxt. Klyftorna växer i den rika världen mellan fattig och rik. Det blir också allt tydligare att den ekonomiska tillväxten tär allt mer på vår jord. Klimatuppvärmningen är den senaste, men kanske också största utmaningen för vår värld. Den globala tillväxten som vi trodde alltid skulle gynna välfärden har blivit ett hot mot den istället. För det här är politikens stora utmaning i vår tid: hur ser en ekonomisk politik ut som gynnar en hållbar välfärd i en värld som inte kan ha en ständigt expanderande ekonomisk tillväxt i ett slutet ekologiskt system? Tim Jackson har i sin bok: ”Välfärd utan tillväxt” satt fingret på denna problematik. Så vitt jag vet har det i den offentliga debatten inte framförts några hållbara argument mot Tim Jacksons slutsatser. Kan någon motbevisa honom? Faktum är att jag skulle välkomna den som kan motbevisa honom och göra tesen om att ekonomisk tillväxt utan miljöpåverkan är möjlig sann igen. Men tills någon kan övertyga mig om detta så vill jag nu i Bruntlandskommissionens anda: ”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” argumentera för en hållbar utveckling som inte förutsätter tillväxt. Hållbar välfärd utan tillväxt är socialdemokratins nya stora uppgift som jag ser det. Och för det ska lyckas krävs det ett paradigmskifte. Paradigmet lyder: ”tillväxt är lika med en ökad välfärd”. Paradigmskiftet består i att vi måste skapa en ny politik utifrån att det inte finns ett självklart ”lika med” mellan tillväxt och ökad välfärd i de delar av vår värld där de materiella behoven är mer än väl tillgodosedda. I det rådande paradigmet har vi har lovsjungit tillväxten för att vi trott att den gynnat välfärden. Men växer verkligen välfärden och tror vi att vi kan ha en ständig ekonomisk tillväxt utan att det får svåra följder för de ekologiska systemen? Vi måste bort från en politik för ständig tillväxt och skapa en ekonomisk politik för allas möjlighet till en hållbar välfärd såväl idag som i morgon. J ag vill gärna tro att socialdemokratin ska kunna bli en rörelse för en hållbar välfärd. Men ett paradigmskifte av den här digniteten är inte lite begärt, det krävs mod och insikten att det är fullständigt nödvändigt att genomföra det. Men det är trots allt ett paradigmskifte som handlar om ett medel, tillväxt, inte målet, välfärd, att ge alla människor möjligheten att förverkliga ett meningsfullt och gott liv. Jag vill gärna tro att vi socialdemokrater kan hitta styrka och även i detta århundrade vara en rörelse i nuet som verkar för allas välfärd såväl i nuet som i framtiden. Jag föreslår därför att en välfärdskommission tillsätts som får i uppdrag att skriva ett program för framtiden.

Ibland undrar jag varför jag håller på..

Ibland undrar jag varför jag håller på och skriver om hållbar utveckling, välfärd utan tillväxt osv. Men det handlar om att kunna se Ella i ögonen, en liten tjej jag helt apropå så där blev kompis med, utan att skämmas är min moraliska vägledare när det gäller mitt engagemang för en hållbar utveckling. Att kunna möta detta barns och alla andra barns blick, nu och i framtiden, utan skämmas för att jag inte agerar för en hållbar utveckling är det som får mig att gång på gång skaka av mig mitt missmod och tankarna om att det ”spelar väl ingen roll vad jag gör när det gäller människans möjlighet att skapa en hållbar utveckling av vårt globala samhälle.” Det är Ella som fick mig att skriva öppna brev till statsminister Reinfeldt i våras och Stefan Löfven. Politiker som utifrån sin positioner skulle kunna ge vår värld en hållbarare utveckling. Men däremellan sjunker jag ihop igen. För det ska erkännas att jag ofta förtvivlar över att det händer så lite, att vi fortsätter att leva som att jordens resurser är oändliga och att vi 2013 fortfarande inte har vänt utvecklingen genom att minska utsläppen av koldioxid. Men sedan ser jag Ella och de andra barnen framför mig igen och tar ett nytt tag. För det är vad handlar om. Ella och alla andra i hennes generation kommer att om 30 år undra över varför vi gjorde eller inte gjorde det vi kunde för att styra våra samhällen så att även kommande generationer ska kunna leva ett gott liv.

Bortom ett ekonomiskt system byggt på ständig tillväxt

Mitt bloggande utgår från mitt intresse av få igång en dialog om den utmaning som ligger i att politiken måste släppa sin tilltro på att ständig ekonomisk tillväxt är möjlig. Ett ekonomiskt system baserat på ständig tillväxt går inte ihop med det faktum att naturens resurser är begränsade: vår planet är ändlig. Jordens ekologiska system har givna gränser och det kan vi inte ändra på, men vi kan ändra det ekonomiska systemet för det har vi skapat själva. Ekonomisk tillväxt styrs inte av någon naturlag, den styrs av människans begär, handlingar och tankar. Vi behöver börja tala om hur ett ekonomiskt system som garanterar en hållbar välfärd ska se ut.