Utkast till motion

Nu har jag förstått varför det inte finns någon debatt om Tim Jacksons bok: ”Välfärd utan tillväxt” Tim Jackson för i boken en diskussion utifrån ett antal forskarrapporter och drar slutsatsen att tillväxtekonomin motverkar en hållbar utveckling och välfärd. Boken kom ut på svenska 2011 och läsningen av den har inte lämnat mig någon ro. Eftersom jag har varit engagerad i frågan om en hållbar utveckling så är det inte hans konstaterande att ett slutet system (vår planet) inte i längden klarar att härbärgera ett system som bygger på ständig tillväxt: (vårt ekonomiska system). Det har däremot varit och är frustrerande, att världssamfundet reagerar så långsamt på exempelvis behovet av att minska människans klimatpåverkan. Däremot närde jag ett hopp om att marknadsekonomin skulle frigöra sig från förbrukning av råvaror och minska utsläpp i en slags grön tillväxt, en så kallad. ”frikoppling.” Det vill säga en tillväxtekonomi som inte fortsätter att belasta de ekologiska systemen allt mer. Men enligt Tim Jackson finns det ingen forskning som lyfter fram en sådan utveckling, tvärtom. De effektiveringar som görs används idag till ökad förbrukning i andra sektorer istället. Hans slutsats är en hållbar utveckling kräver ett helt annan slags ekonomi. Även om att han inte vill lägga den helt åt sidan. Men var är den svenska debatten? Jag har lyckats hitta ett svenskt inlägg i en morgontidning där han avfärdas utan man egentligen inte diskuterar hans resultat. Vad betyder det här? Nu har jag efter en stroke (bokstavligt talat) förstått. Jag tro nu att de flesta inser att han har rätt. Men vi följer inte honom när han försöker tala om en alternativ ekonomi för en hållbar välfärd. Vi sitter helt enkelt för fast i våra vanda fotspår. Saker görs som dom de ”alltid” har gjorts. Tystanden handlar om att vi inte riktigt förmår att radikalt ändra oss. Vi vill inte gå vilse. Inte ens Miljöpartisterna anser att miljön är det viktigaste? Men för socialdemokratin är allas välfärd en grundbult i vår ideologi. När partiet och rörelsen växte fram var hävstången arbetarklassens berättigade krav att få del av det växande välståndet i form av varor och tjänster som den kapitalistiska ekonomin skapade. Det rådde nöd i Sverige i slutet av 1800-talet, folk svalt i Norrland så sent som år 1860. Arbetarklassen, som lämnade slitet som drängar och pigor i slutet av 1800 talet och början av 1900-talet ville ha sin del av vad den framväxande industrialismen kunde producera. Den ekonomiska politiken har därför för socialdemokratin såväl som andra partier som dominerat politiken fortsatt att handla om att gynna tillväxt, tillväxt mätt i BNP, för det var så vi skulle skapa en allt mer blomstrande välfärd. Och en gång var det en framgångsrik politik för det fanns helt klart materiella behov att tillgodose för att en välfärd för alla skulle bli verklighet. För den fattiga delen av mänskligheten är det fortfarande så. Men i Sverige som i den övriga delen av den rika världen ökar inte längre allas välfärd trots en ständigt växande ekonomisk tillväxt. Klyftorna växer i den rika världen mellan fattig och rik. Det blir också allt tydligare att den ekonomiska tillväxten tär allt mer på vår jord. Klimatuppvärmningen är den senaste, men kanske också största utmaningen för vår värld. Den globala tillväxten som vi trodde alltid skulle gynna välfärden har blivit ett hot mot den istället. För det här är politikens stora utmaning i vår tid: hur ser en ekonomisk politik ut som gynnar en hållbar välfärd i en värld som inte kan ha en ständigt expanderande ekonomisk tillväxt i ett slutet ekologiskt system? Tim Jackson har i sin bok: ”Välfärd utan tillväxt” satt fingret på denna problematik. För socialdemokratin är allas välfärd en grundbult i partiets ideologi. När partiet och rörelsen växte fram var hävstången arbetarklassens berättigade krav att få del av det växande välståndet i form av varor och tjänster som den kapitalistiska ekonomin skapade. Det rådde nöd i Sverige i slutet av 1800-talet, folk svalt i Norrland så sent som år 1860. Arbetarklassen, som lämnade slitet som drängar och pigor i slutet av 1800 talet och början av 1900-talet ville ha sin del av vad den framväxande industrialismen kunde producera. Den ekonomiska politiken har därför för socialdemokratin såväl som andra partier som dominerat politiken fortsatt att handla om att gynna tillväxt, tillväxt mätt i BNP, för det var så vi skulle skapa en allt mer blomstrande välfärd. Och en gång var det en framgångsrik politik för det fanns helt klart materiella behov att tillgodose för att en välfärd för alla skulle bli verklighet. För den fattiga delen av mänskligheten är det fortfarande så. Men i Sverige som i den övriga delen av den rika världen ökar inte längre allas välfärd trots en ständigt växande ekonomisk tillväxt. Klyftorna växer i den rika världen mellan fattig och rik. Det blir också allt tydligare att den ekonomiska tillväxten tär allt mer på vår jord. Klimatuppvärmningen är den senaste, men kanske också största utmaningen för vår värld. Den globala tillväxten som vi trodde alltid skulle gynna välfärden har blivit ett hot mot den istället. För det här är politikens stora utmaning i vår tid: hur ser en ekonomisk politik ut som gynnar en hållbar välfärd i en värld som inte kan ha en ständigt expanderande ekonomisk tillväxt i ett slutet ekologiskt system? Tim Jackson har i sin bok: ”Välfärd utan tillväxt” satt fingret på denna problematik. Så vitt jag vet har det i den offentliga debatten inte framförts några hållbara argument mot Tim Jacksons slutsatser. Kan någon motbevisa honom? Faktum är att jag skulle välkomna den som kan motbevisa honom och göra tesen om att ekonomisk tillväxt utan miljöpåverkan är möjlig sann igen. Men tills någon kan övertyga mig om detta så vill jag nu i Bruntlandskommissionens anda: ”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” argumentera för en hållbar utveckling som inte förutsätter tillväxt. Hållbar välfärd utan tillväxt är socialdemokratins nya stora uppgift som jag ser det. Och för det ska lyckas krävs det ett paradigmskifte. Paradigmet lyder: ”tillväxt är lika med en ökad välfärd”. Paradigmskiftet består i att vi måste skapa en ny politik utifrån att det inte finns ett självklart ”lika med” mellan tillväxt och ökad välfärd i de delar av vår värld där de materiella behoven är mer än väl tillgodosedda. I det rådande paradigmet har vi har lovsjungit tillväxten för att vi trott att den gynnat välfärden. Men växer verkligen välfärden och tror vi att vi kan ha en ständig ekonomisk tillväxt utan att det får svåra följder för de ekologiska systemen? Vi måste bort från en politik för ständig tillväxt och skapa en ekonomisk politik för allas möjlighet till en hållbar välfärd såväl idag som i morgon. J ag vill gärna tro att socialdemokratin ska kunna bli en rörelse för en hållbar välfärd. Men ett paradigmskifte av den här digniteten är inte lite begärt, det krävs mod och insikten att det är fullständigt nödvändigt att genomföra det. Men det är trots allt ett paradigmskifte som handlar om ett medel, tillväxt, inte målet, välfärd, att ge alla människor möjligheten att förverkliga ett meningsfullt och gott liv. Jag vill gärna tro att vi socialdemokrater kan hitta styrka och även i detta århundrade vara en rörelse i nuet som verkar för allas välfärd såväl i nuet som i framtiden. Jag föreslår därför att en välfärdskommission tillsätts som får i uppdrag att skriva ett program för framtiden.